Likt löven när vinden vilar

Bland tankar som virvlar planlöst som löven i vindpustarna hörs en ung röst
Kom mamma, jag vill prata
Likt löven när vinden vilar, lägger sig tankarna, stannar
Tystnaden och rösten är allt som hörs
Lyssnar

Annonser

Så självklara

DSC_5051Sommarens svanungar med vingslag som lyfter
En svag vind som seglar förbi min kind, en hårtest som letar sig framför ögat
Dov doft av jord och vemod
Löv som drar sin sista suck, hänger kvar en stund till
Släpper sedan taget, faller
Lägger sig som ett varmt täcke över allt det som var, det som skett
Samtidigt som de vitnande svanungarna simmar ut, ut till det som ska ske
Kontrasterna, de som är så självklara, så enkla
Känner lättheten i hjärtat att se dem, verkligen se dem
Lyfter blicken
Ler

Det som är

DSC_4986Ser fasader som filtrerar bort det sanna
Som en sköld, ett skydd mot verkligheten, mot känslorna som är
Ser motvilligt igenom det polerade yttre
Det skinande blanka som döljer smutsen, det som ska förnekas, tystas ner
Ser rakt igenom, kan känna det med en utsträckt hand
Ser ensamheten, vilsenheten, ärren som lyser igenom, de som inte går att täcka över
Vill viska tiden tickar iväg, till vad
Till att skapa ett skal som målar över oläkta sår, ängslig tomhet, kärlekslängtan, bekräftelsebehov
Väljer att stå utanför med betraktande blick, är innanför
Innanför där allt vill bli omfamnat och sett
Där det som är livet finns
Det som är

Nuets spegelbild

DSC_4967

Hon viker inte undan blicken, står kvar, ser rakt in i bilden
Hon ursäktar inte, förminskar inte
Håller den envist kvar
Bilden är avskalad, ärlig, fasadlös
I den finns livets spår av skratt, av sorg, av år
Sann, stark och skör
I den finns ett ögonblick av nuet, här, nu
Hon står stilla kvar, lyfter hakan sakta
Vänder blicken, vänder fokus
Möter dagen