I den dova tystnaden

Klockans tickande ljud i den täta tystnaden
Rödhaken utanför på sin frusna gren
Ställer mig stundvis utanför bruset
Bruset som kan kväva, ta andan
Vaggas då av det monotona tickandet
Den dova tystnaden ute bland träden i skogen
Lyfter blicken, lyfter hakan
Iakttar som om jag svävade ovanför, osynlig, genomskinlig
Det suddiga blir skarpare, det snåriga rätas ut
Likt en lättande dimma

Tankar i blå skymning

Löftet till mig själv om en stillsam julhelg
Det håller jag
Hittar min mening med högtiden som stundvis känns vilsen
Vågar välja min mening, vågar säga nej till meningslöshet
Vågar säga ja till djupa andetag, till kravlöshet
Frågan Vem är du? ställdes
Så enkelt men så svårt
Orden varm, lyhörd, lugn
Den strävar jag efter att vara, vill vara
Den är jag när jag är trygg
När jag känner värme
Utanför fönstret är det blå skymning
Så vitt, tyst och stilla
Andas in lugnet jag skapat
Ro

Gråhetens gömmor

Gråheten som gömmer en melankoli
Ett lugn, eller mera en längtan
Som ett tyst mörkt vakuum
Ser trötta blickar och trötta själar
Hör ord som döljer känslor som inte är färdiga, ord som riktas fel
Vårda dem med varmt hjärta, tänker jag men vet att värmen kan vara svår att hitta
Iakttar fundersamt med en bekymrad blick
Vilar i gråheten

Andetagen

Ord kräver tystnad, skriver jag i mitt block
Tankar behöver tystnad

Tar djupa andetag
Lär mig det nu
För där i magens djup finns känslorna
De som behöver kännas, få bli hörda
Med andetagen lyfter de, likt maskrosens frön som flyger i vinden
Känslor som känns
Tankar som virvlar
Ord som förklarar

När bruset tystnar

Orsak och samband som visar sig tydliga
Ordet varför som får svar, förklaringar
Som den sista pusselbiten som läggs när bilden blir hel
Vill ropa ut svaren till alla omkring mig
Trycker händerna mot mitt bröst, viskar ´du vet, det räcker´

Lär mig att lyssna på det som bor inne i hjärtats små rum
Hjärtat som så ofta överröstas, försvinner i allt brus
Bruset som känns påträngande, envist
Tidvis så svårt att höra hjärtat och ge det plats

Tystnaden som hänger över horisonten
Tystnaden som tystar bruset
Hjärtat hörs, känns, berättar
Jag lyssnar
Lär
Förstår

De som gör jag jag

Mormors köttbullar i len gräddsås
Kokt potatis under tygduk i porslinsskål
”Vad tror ni det är för efterrätt” frågar mormor förväntansfullt i veckad kjol och skrattgrop
”Kom nu och sätt dig” säger vi, alltid
Morfars frågor om vad skolan lär
Alltid välklädd, påläst och Pommac i skafferiet
Vila mätt på sängen med grönbrunt överkast bredvid syster med Året Runt på nattygsbordet

Minnen av det som var flimrar förbi
Jag svävar ovanför minnet, ser det
Förutsägbarheten, den som skapar trygghet
Enkelheten
Minnen som betyder, som bevaras i hjärtat
De som gör jag jag

Så självklara

DSC_5051Sommarens svanungar med vingslag som lyfter
En svag vind som seglar förbi min kind, en hårtest som letar sig framför ögat
Dov doft av jord och vemod
Löv som drar sin sista suck, hänger kvar en stund till
Släpper sedan taget, faller
Lägger sig som ett varmt täcke över allt det som var, det som skett
Samtidigt som de vitnande svanungarna simmar ut, ut till det som ska ske
Kontrasterna, de som är så självklara, så enkla
Känner lättheten i hjärtat att se dem, verkligen se dem
Lyfter blicken
Ler

Det som är

DSC_4986Ser fasader som filtrerar bort det sanna
Som en sköld, ett skydd mot verkligheten, mot känslorna som är
Ser motvilligt igenom det polerade yttre
Det skinande blanka som döljer smutsen, det som ska förnekas, tystas ner
Ser rakt igenom, kan känna det med en utsträckt hand
Ser ensamheten, vilsenheten, ärren som lyser igenom, de som inte går att täcka över
Vill viska tiden tickar iväg, till vad
Till att skapa ett skal som målar över oläkta sår, ängslig tomhet, kärlekslängtan, bekräftelsebehov
Väljer att stå utanför med betraktande blick, är innanför
Innanför där allt vill bli omfamnat och sett
Där det som är livet finns
Det som är